Först på plan blir vår kusin Anders som bor i Nairobi, Kenya. För honom var hon mormor Hilda, son till Hildas o Hjalmars Dotter Inga-Lisa.

Jag har inte så många minnen från min mormor Hilda men jag minns att hon var snäll, men kunde vara sträng när så behövdes. Dessutom hade hon en lång hårfläta som någon av döttrarna fick kamma och fläta ibland och som sedan rullades upp till en knut i nacken, hon hade också väldigt starka runda glasögon. Jag blev ibland bjuden på brödkaffe som bestod av brödbitar med smör och socker lagda i kaffe vilket jag tyckte var väldigt gott. Hon hade också två metoder att bli av med vårtor. En var att lägga lika många fläsksvålar som vårtor under en sten någonstans och inte tala om var, en annan metod (som lyckades på mig) var att kasta lika många ärtor som vårtor i en brunn och sedan springa inomhus innan ärtorna hade fallit till botten. Detta gick ju bra i Torneryd där brunnen var alldeles utanför huset. Hon plockade också en hel del olika örter, bl.a. kamomill och fläder som hon sedan gjorde örtte utav om jag inte minns fel. Detta är några minnen som kanske kan vara av något värde.

Näste man blir vår kusin Rodney, som bor i Gamleby och är son till Hildas och Hjalmars dotter Gulli (Gunhild), alltså ännu en som kallade henne mormor.

Jag känner igen en hel del av vad Anders skriver. Bl a när det långa håret kammas. Jag minns mormors lite skrockande skratt. Att hon kunde vara sträng antar jag var nödvändigt för att kunna styra över denna stora barnaskara. När vi barnbarn var på besök kunde det ofta gå ganska livligt till. Då brukade någon av mostrarna försöka dämpa oss med tanke på mormor. Mormor däremot brukade hålla efter sina döttrar och säga: Låt barnen vara. Mig stör det inte! Ett minne jag har var när Mor Gunhild fyllde 40 (tror jag). Det hade varit kalas hemma och mormor och morfar skulle bo i mors o fars och mitt gemensamma sovrum. Mor och far sov någon annanstans. Morfar hade förstås fått några snapsar. Jag hade gått och lagt mig och somnat. Jag vaknar dock av att morfar ligger och sjunger Älvsborgsvisan i sängen bredvid mig. Troligen gör han det i sömnen. Men då får han en skrapa av mormor som säger något som: Tyst med dig Hjalmar. Du väcker ju pojken!
Det var alltid en glad stämning hemma i Torneryd. Det skrattades mycket. Men diskussionerna mellan framför allt bröderna om politiska spörsmål kunde bli ganska så intensiva. Man var ju förstås präglade av sin arbetarbakgrund. Jag minns att jag en gång låg under köksbordet och hörde en diskussion om "bolsjevikerna" i Ryssland. Vem som sa vad och om man var sympatiskt inställd eller kritisk minns jag inte.
Mor berättade ofta om mormors arbete och hur man tvättade borta i Härstorpssjön. Jag kan se framför mig slitet med den stora tvätten. En stor förändring ägde rum när man "drog in vatten " i köket. Jag minns tydligt det rytmiska ljudet från handpumpen. Den fanns omedelbart till vänster när man kom in i köket.
Det saknades aldrig pengar. Morfars lön hamnade såvitt jag har förstått direkt under mormors beskydd. En stor händelse var när köpmannen kom med sin kärra och visade upp sina vackra tyger, "alltid bästa kvalitet". Tydligen var mormor Hilda en viktig kund eftersom nämnde handelsman alltid talade med aktning om henne och Hjalmar. Jag vet eftersom mor Gunhild städade åt honom på hans äldre dar. Han bodde ju i Karlskrona och var synbarligen klart förmögen. Jag fick äran att bli inbjuden till lunch någon gång på 60-talet. Kanske det var -64. Han var en suverän berättare med kristallklart minne. Inte minst hans erfarenheter från antisemitismen i 30-talets Karlskrona upprörde honom. I samband med denna lunch berättade han om de hårda åren som ambulerande handelsman men också om vilken respekt han kände för Hjalmar och Hilda Andersson i Torneryd.
Klart var att barnen fick ta ett stort ansvar vad gällde att ta hand om varandra. Och så snart man kunde börja arbeta fick man bidra till familjehushållet. Hoppas dessa fragmentariska minnen kan komplettera bilden av Mormor och livet i Torneryd.

Annika har lite små minnen av farmor Hilda. Dotter till Hildas och Hjalmars son Ivar.

1959 i juli skulle jag fylla 5 år. Långt innan hade farmor sagt till mina föräldrar att Annika skulle få en dockvagn till sin 5-årsdag. Nu blev det inte så för farmor avled den 30 april samma år. Mina föräldrar ville väl uppfylla farmors önskan, så den 25 juli fick jag en ny gul dockvagn. Ser jag inte mallig ut på bilden, säkert tagen några dagar efter födelsedagen? Dockvagnen finns kvar och står nu på mina pojkars farmors vind på Götgatan i Ronneby.

Jag har också ett annat minne från min farmor. Det var när de bodde på Karlstorpsgatan på Blekan i Ronneby. Farmor låg inne i sovrummet och jag gick väl runt och var nyfiken på det mesta, jag blev lite förskräckt när jag såg farmor där i sängen, då sa hon "Lilla barn, blev du rädd? Jag ska sätta på mig mina glasögon så känner du igen mig igen".

Sen kommer jag ihåg att hon bjöd på karameller, såna där gammeldags, men jag tyckte bara om polkagrisarna.....

Sen har kusin Inger berättat, att när jag var i antågande så fick farmor sätta undan sockerskålen!

Inne i samma rum hade de ett högt skåp (för mig i alla fall). Men jag var (är) inte den som är den, utan asade fram en stol och kollade in vad som låg uppe på skåpet. Där låg farfars rakgrejor.... Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes när jag skar mig på hans rakblad.............

Vår kusin Birgitta som är dotter till Hjalmars och Hildas äldsta dotter Elsa:

Ni ville jag skulle berätta lite om mormor och morfar, det gör jag gärna. Jag var mycket i Torneryd då jag var liten.Jag läste där Rodney berättade om byken i Härstorpasjön, jag var med några gånger då tvätten sköljdes och klappades med klappträd.

Jag vet nästan inte var jag ska börja berätta, det är många minnen man har av mormor och morfar. Mormor var en hjärtegod människa samtidigt som hon kunde vara barsk.
En gång skulle mormor och jag åka bussen in till Ronneby, det var Olsson som var chaufför han var inte alltid så trevlig, när vi klev på bussen sa mormor åt honom, "Det var hemskt var Olsson alltid är sur och otrevlig." Hon skrädde inte orden om det inte passade henne.

Mormor berättade när hon skulle gå till doktorn med Orvokki, som hon tagit hand om under kriget. Dom gick till doktor L... som ondgjorde sig sig över dessa finska ungar som skulle ha gratis läkarvård. Mormor sa åt honom att hon skulle betala han skulle inte behöva göra något gratis, det kostade en krona. När allt var klart sa sköterskan, "Vet doktorn att fru Andersson har fostrat tretton egna barn och tagit hand om den här lilla också." " Då ska min själ inte jag ha någon krona" säger L... och slänger iväg den så den hamnade på golvet, men sa mormor han fick vackert bocka sig och själv ta upp den. Vad jag vet hade hon L... som läkare hela tiden. Jag kom ihåg när han kom till Karlstorpsgatan och undersökte henne, det slutade för det mesta att de trätte på varandra.

Farmor Hanna var på besök i Torneryd, detta var före min tid, mormor har berättat. Morfar och de andra gubbarna på byggena brukade ta några supar när arbetsveckan var slut. Farmor Hanna fick se morfar komma gående uppför gången till huset han tog några snedsteg, och farmor Hanna blev ordentligt arg, hon tog en tiolitershink med vatten, när morfar klev innanför dörren slängde hon vattnet över honom, och sa ett par väl valda ord, morfar nyktade nog till rätt fort, men sa mormor "Det var jag som fick torka upp allt vatten."

Ett av mina minnen från Torneryd var när katten Pyret försvann och mormor och jag letade efter henne. Till slut hörde vi ett pip från övervåningen, inne på vinden låg Pyret med en kull kattungar. Mormor hade sin smutstvätt där uppe, men Pyret hade lagt sig på golvet där hon fött sina ungar, och mormor sa den katten är klok, hon har inte lagt sig på lakanen och förstört dom. Vi tog ner ungarna och Pyret, jag fick bära en av ungarna ner för trappan, den satte sina små klor i händerna och jag blev rädd och tappade den. Den överlevde.

En gång var vi och hälsade på hos, Manda, en gammal tant som bodde i en stuga en bit ovanför mormor och morfar. Hon hade flera katter och det var inte så noga med renligheten. Mormor sa åt henne, "Det var hemskt var här luktar kattpiss", men det kände inte Manda

När Manda dog var det auktion efter henne, mormor och jag var där, det ropades och bjöds, där var bland annat en lampa som ingen bjöd på då ropade jag sextiofem kronor, lampan klubbades för det priset, på den tiden var det ju mycket pengar. Jag stod en bit ifrån mormor så hon viste inte att det var jag förrän den som höll i aktionen frågade efter den som ropat, då var det en man som stod bakom mig som sa att det var den här lilla flickan. Köpet gick ju naturligtvis tillbaka. Därefter fick jag stå jämte mormor så hon kunde hålla ögonen på mig. Jag fick en tillrättavisning, och sedan gjorde jag inga fler inköp på den auktionen.