Sagan om den inte så stora stygga vargen

Hejsan alla barn.

Jag heter Maria. Jag kommer från Polen. I Polen finns det vargar som bor i de avlägsna delarna av landet. För länge sen fanns det många fler vargar. Men idag finns det bara några stycken kvar. Detta beror på att folk var rädda för dem. De trodde att vargarna var farliga så folk brukade jaga dem och skjuta dem. Idag förstår folk att vargar är som alla andra vilda djur - de vill bara leva i fred utan att skada människor.

Nu ska jag berätta en gammal saga för er om en varg som inte gjorde vad som förväntades av honom.

Det var en gång för länge sen mitt i vintern och det var mycket kallt och blåsigt och snön låg tjock på marken - en stackars gammal varg skakade av köld mitt i den stora mörka skogen. Han hade gått vilse och var alldeles ensam. Han var trött och mycket hungrig. Och han tyckte så synd om sig själv. Han visste inte vad han skulle göra. Han var långt borta från sitt eget hem. Han hade letat efter mat i flera dagar och nu hade han gått vilse i den stora mörka skogen.

Han satt under ett stort gammalt träd - skakade och tyckte så synd om sig själv. Då hörde han plötsligt en liten röst. Det var ett lamm! Lammet såg vargen och tyckte synd om honom. Hon var inte rädd för vargen. Lammet hade inte hört några historier om hur listig vargar kunde vara för att lura andra djur i fällan så de kunde äta upp dem.

Lammet gick fram till vargen och frågade. "Mår ni bra herr Varg?" "Nej." svarade vargen. "Jag fryser och är trött och hungrig."

Lammet tyckte synd om vargen och bad honom komma hem till hennes hus. På vägen dit sa lammet till vargen "Kom närmre och värm dig på min päls - då känner du inte de kalla vindarna så mycket medan vi går." Vargen gjorde så och det fick honom att känna sig lite bättre.

När de kom till lammets hus bad hon honom stiga in och sitta vid brasan så han kunde värma upp sig. Efter en stund kände sig vargen mycket bättre, hans päls var torr och varm och han kände sig inte så nedstämd längre men han var fortfarande väldigt hungrig.

Lammet berättade för vargen att hon bara hade lite mat kvar, men att hon gärna delade med sig av det hon hade och hon sa att han fick stanna i hennes hus så länge han ville.

Lammet och vargen satt vid brasan och pratade om alla de fina saker de sett under sina liv. De pratade om glada stunder de haft saker de skrattat över tillsammans med sina vänner. Medan de pratade delade de på det lilla lammet hade sparat för den kalla vintern.

Lammet berättade för vargen om de fina gräsängarna där hon och hennes bröder och systrar lekte på på sommaren och hur gott gräset var och hon berättade om lekar de lekte och hur roligt de hade. Medan lammet berättade tänkte vargen för sig själv - sån tur hon hade som hade syskon att leka med.

Vargen berättade för lammet om de många äventyr han hade upplevt då han undersökte de fina bergen och hemlighetsfulla skogarna och hur vacker solnedgången kunde vara och hur spännande det var att se stjärnfall på natten. Medan vargen berättade tänkte lammet för sig själv sån tur vargen hade som var ensam, fri att fara runt och undersöka världen omkring honom.

När de satt där vid elden och åt och värmde sig, kände vargen hur det kurrade i magen och han tänkte på hur hungrig han var. Han tänkte på hur mycket bättre han skulle må om han hade ett skrovmål i magen. Sen såg han på lammet och tänkte.... hur mycket gladare han kände sig nu när han hade fått en ny vän som litade på honom och delade sitt hem och sin mat med honom.

Lammet och vargen blev goda vänner medan de pratade och skrattade hela natten - och när solen gick upp dagen därpå såg de att snön hade smält, vinden hade slutat tjuta genom trädtopparna och det var varmt där ute.

Lammet och vargen skiljdes åt som mycket goda vänner och vargen tänkte att det var då mycket bättre att ha en kamrat för livet än hellre än en smaskig måltid för en kväll.

Tillbaka till Evas sida